Jag var stark. Tills jag inte var det.

När det inte längre går. Min resa från utmattning till balans, andra delen i en personlig serie om att hitta tillbaka till livet.

Jag var stark. Tills jag inte var det.

Jag minns att de första tydliga signalerna kom i början av 2015.
Fast egentligen började det långt tidigare.

Det är svårt att säga exakt när – men någonstans på vägen slutade något i mig att svara. 🌀
Det var som om kroppen försökte viska något, men jag hade inte tid att lyssna.
Eller… det där sista halvåret skrek kroppen. Men jag förstod inte. Eller så kanske jag inte ville förstå.

Jag var van att köra på. Lösa problem. Göra mer. Prestera bättre.
Jag höll igång – full rulle med man och tre barn, heltidsjobb, koll på allt, tränade, åt hyfsat, sov helt okej. Allt enligt boken.

Men det spelade ingen roll längre.
Ingenting hjälpte.

Det var en stor pusselbit som saknades. (mer om den längre fram i serien...)

💥Problemen växte:

– Tandvärken som inte var tandvärk, utan spända käkar
– Tröttheten som inte gick att sova bort
– Tålamodet som tröt
– Den galna stressen så fort mobilen ringde ("Vad vill de nu?")

Jag kände att jag inte hade mer att ge. Men ändå…
Jag försökte tvinga tillbaka kraften.
Mer träning. Mer endorfiner. Lite till?

Jag fortsatte med CrossFit, löpträning, pushade mig själv att orka.
Och det gav en kick – för stunden.
Sen blev det bara värre.

Migränen var min vardag.
Ta ett piller. Fortsätt. Bit ihop. Kör på.
Vila kan du göra sen.

Bara lite till…
Sen blir det lugnare. Då kan du vila.

Men tröttheten satt djupt i kroppen. Den ville inte släppa taget.

En dag på jobbet kom känslan som inte gick att ignorera:
”Du måste härifrån. NU!”

Det var inte en viskning, inte ett skrik – det var ett vrål.
Kroppen tog över. Det fanns inget mer att resonera med.

Så jag tog mina grejer och åkte hem. Tänkte bara: jag är trött.

(Vid den här tiden jobbade jag som redovisningskonsult på en medelstor redovisningsbyrå,– fullt upp, mycket ansvar och ständig tillgänglighet.)

Lite vila, sen åker jag tillbaka och jobbar.

Telefonen brände. Kunder ringde. Jag höll masken.
"Allt är bra!"

Men där och då tog det tvärstopp. 💥
Jag försökte sätta mig i bilen flera gånger, men varje gång kom paniken. Tårarna bara sprutade.
Det gick inte. Jag blev kvar hemma.

Jag meddelade kollegorna:
"Jag… mår nog inte så bra."

"Stanna hemma, ta det lugnt", sa de.
"Gör något för dig själv. Ta hand om dig."

Yepp! Men, hur då?

Jag gick till köket för att göra en kaffe latte. Tittade på kaffemaskinen...hur gör man?
Hjärnan var helt tom.
Så jag tog ett glas vatten och satte mig i soffan.
Besviken. Förvirrad. Paff. 😳

Här nånstans började jag, på något plan, förstå:
Nu har det gått för långt.

Men ändå – att stanna upp var otänkbart.
Jag hade alltid klarat allt. Varit stark. Pålitlig. Självständig.
Vad skulle hända om jag inte längre var det?

Hur är man… om man inte är allt det där man varit?

Kroppen sa ifrån – på riktigt.

Det tog lång tid att förstå vad som faktiskt hände.
Att det inte bara var "lite stress".
Att det inte gick att vila bort på en helg eller några veckor.

Att jag inte var svag – bara människa.
En människa som kämpat lite för mycket. Lite för länge.

Men just där och då…
Var det bara kaos.

🌸 Tack för att du är här.
Din resa ser kanske helt annorlunda ut. Men kom ihåg, du är inte ensam.

💜 Ayurveda-Anna

Hitta din inre balans – lev ditt bästa liv!

anna@ayurveda-anna.se

Kategorier: : återhämtning, ayurveda, Min resa, utmattning