Ett frö av hopp 🌱
Anna van Berlo 
Min resa från utmattning till balans – femte delen i en personlig serie om att hitta en ny väg framåt.
Ett frö av hopp 🌱
Inget som brukade fungera, fungerade längre. Inte vila. Inte mat. Inte rörelse. Allt var bara… tomt. Stillastående. Ett vakuum.
Jag hade mina promenader som sakta blev liite längre. Men många menade att jag måste träna, helst på gym.
MÅSTE, MÅSTE, MÅSTE.
Men för mig fungerade det inte alls.
Jag försökte följa det där spåret – det som skulle vara den magiska lösningen – men blev bara tröttare.
Idag känns det självklart: Det finns inte en enda lösning. Vi är alla olika, vi har hamnat där vi är av olika anledningar – och vägen framåt (obs, inte tillbaka) ser olika ut för oss alla.
I terapin kom mycket upp. Bit för bit.
Hur jag fungerar och varför.
Vad som format mig. Vilka mönster jag burit på.
Minns du mobilen jag skrev om tidigare, den som kändes som om den brann? (del 2)När mobilen ringde – kastade jag den tvärs över rummet som om den brann, och sprang åt andra hållet...Det var ju alltid någon som ville ha något av mig – och jag hade inget mer att ge. Jag var slut, tom. Jag kunde inte vara den som alltid tog ansvar, alltid löste, alltid orkade.
Idag kan jag le åt det, men då var det inte det minsta roligt. 🌿
Men så, en dag, hände något. Inget stort. Inget dramatiskt. Jag var ute och gick – och lyfte blicken.
Jag insåg att jag under lång tid gått med blicken fastklistrad i marken, som om jag bara orkade se nästa steg – aldrig horisonten. Nu, när jag lyfte den, såg jag något nytt. Möjligheter. En bättre framtid. Ett hopp om att det faktiskt kunde bli bra.
Jag hade haft samma musik i lurarna varje gång. Det gav en trygghetskänsla. Hjälpte hjärnan att slappna. Den slapp processa något nytt. Den kände igen låtarna, och jag kunde känna hur axlarna sjönk och andetaget blev djupare.
Jag provade att byta spellista, men stressen körde över mig. Tills slut fick jag stanna och byta tillbaks till den vanliga - annars gick det inte.
Jag minns det så väl – när jag lyfte blicken.
Såg trädtopparna mot en klarblå himmel, små molntussar som långsamt drev förbi. 🌤️
Och mitt i allt det stilla, efter månader av tomhet, märkte jag att jag… log.
Ett litet, oväntat leende.
En tanke, så liten att den knappt märktes: Det kommer bli bra.
Det går… åt rätt håll.
Jag var fortfarande långt ifrån mig själv. Men jag var inte längre på botten. Och det gjorde all skillnad. Det gick inte snabbt. Det vände inte över en natt.
Jag började också förstå att energi är som ett glas vatten 🥛– när det är nästan tomt måste jag fylla på med sådant som ger energi, inte tömmer den sista droppen. Just då handlade det om små saker: en lugn promenad, en kopp te, eller att bara sitta tyst en stund.
Kanske har du också märkt hur just de små sakerna kan göra den största skillnaden?
Det handlar om att lyssna inåt. Att läka. Att låta det ta tid. Att ge kroppen och sinnet möjlighet att långsamt hitta tillbaka – på sitt eget sätt, i sin egen takt.
✨ I nästa del berättar jag om den oväntade vändningen – och hur Ayurveda dök upp som en ny pusselbit som förändrade allt.
👉 Känner du igen dig? När tröttheten släpper sitt grepp, om än bara lite?
📖 Bloggen uppdateras varannan vecka – följ hela serien via min hemsida.
Ayurveda-Anna – Hitta din inre balans, lev ditt bästa liv.
Kategorier: : återhämtning, ayurveda, Min resa, utmattning