När hjärnan inte längre orkar 😰

Jag beskrev i förra delen hur svårt det var att följa ett samtal. Det behövde inte ens vara flera personer – en enda röst kunde kännas som ett helt brus.
Hjärnan orkade liksom inte tolka. Det var riktigt ansträngande att försöka hänga med.

Till och med matlagning blev en stor utmaning

Jag öppnade kylen och såg det ligga där. “Perfekt, ägg kan man alltid äta!” tänkte jag. 

Men – vad ska jag göra med det? Hur gör man? Hjärnan helt blank. Det låter otroligt om man inte varit där, men även det enklaste kan bli en gåta. Och just det gör det så svårt för omgivningen att förstå vidden av en utmattning.

Och ibland var det inte ens matlagning utan de allra enklaste valen som blev omöjliga. Om någon frågade ”Vill du ha kaffe eller te?” kändes det som att de frågade ”Hur löser vi världsfreden?” Hjärnan kunde inte väga alternativen eller föreställa sig konsekvensen – det blev bara ett kaos av frågetecken.

Att handla var i princip omöjligt

Jag bestämde mig för att försöka att bara handla en enda sak. Men så fort jag klev in i affären var allt borta. Vad var det jag skulle köpa? Ljuset från lamporna flimrade, barn skrek, kundvagnar gnisslade, rassel och rassel. Alla ljud och intryck slog emot mig på samma gång. Jag ville bara ut. NU. Men jag lyckades köpa färdigmat. 

Fullt fokus. Samla all ork. Snabbt in, snabbt ut ur butiken. 

Det kändes som den perfekta lösningen – samma rätt varje dag hela veckan. Instruktionerna på paketet? En utmaning att förstå! Men till slut lyckades jag. Jag tyckte det var toppen. Min man såg lite bekymrad ut när han kom ut till landet och upptäckte att jag ätit samma mat flera dagar i rad. Innan han åkte tillbaka ordnade han några matlådor åt mig. 💗

Och samtidigt fanns där den här märkliga zonen: ”tillräckligt frisk för att vara sjuk.” För jag kom upp på morgonen, jag kunde gå en kortare promenad, jag såg ut att klara mig – men när jag skulle läsa brev från myndigheter tog det stopp. Orden blev suddiga, instruktionerna snurrade och det kändes som att försöka lösa en ekvation på ett språk jag inte kunde. Bara tanken på att ringa och ställa en fråga gjorde mig utmattad.

Jag förstod nu att bromssträckan var lång. Riktigt lång. Det här skulle inte gå över med lite vila eller färre saker att göra. De där två–tre veckorna jag hade tänkt var borta i ett nafs, och jag insåg att det inte fanns någon deadline för när jag skulle “vara bra igen”. Jag behövde backa hela vägen till grunden.

Börja om.

Titta ner i den där ryggsäcken jag burit på så länge och se vad som faktiskt fanns där i.

På landet hade jag börjat ta korta, långsamma promenader. Riktigt långsamma – sådär så man kan bli passerad av en rollator. Det låter kanske som en liten sak, men för mig var det stort.
Det var ett första, trevande steget framåt. Ingen prestation. Ingen mätning. Bara jag, grusvägen och vinden i ansiktet.

För att stoppa hjärnan att snurra under promenaderna lyssnade jag på musik. Samma spellista varje promenad. Det blev som ett litet lufthål.

Jag går, jag lyssnar, jag är.

Bit för bit började jag landa och sakta ner.

Jag var fortfarande långt ifrån att förstå allt. Men klart var:

Jag kan inte forcera mig ur det här.

Jag måste börja precis där jag är – även om det är längre bak än jag någonsin trodde.

✨ I nästa del berättar jag om den första, lilla glimten av hopp – och hur en promenad i solen fick mig att ana att livet faktiskt kunde bli bättre.

👉 Har du varit där? När inget i vardagen funkar längre?

📖 Följ serien i bloggen – en ny del släpps varannan vecka.

Ayurveda-Anna – Hitta din inre balans, lev ditt bästa liv.

anna@ayurveda-anna.se